Jag åker ju dit minst en gång per år, men den här gången åker jag ensam.

 

11 Augusti.

Efter att jag har försökt hålla tårarna inne av att lämna mina föräldrar och åka på ett plan ensam så gör jag dessa saker:

 

Först går jag till Terminal 5, köper något på starbucks.

 

Sätter mig utanför min gate och dricker den goda starbucks saken.

 

Går på planet, läser någon av de många noveller jag tog ner på min IPod från wattpad (man behöver inte internet koppling om man har sparat ner berättelsen i saken du använder) och lyssnar på musik från min mobil.

 

Sedan när jag är framme i London efter 2 timmars resa träffar jag mina kusiner i London och vi kanske hänger i London en stund.

 

Sedan så åker vi iväg och stannar till i Exeter, en större stad någon timme ifrån deras place, och äter på Nandos.

 

Sedan fortsätter vi, åker till den lilla "staden" i sydvästra England som är jätte mysig.

 

Jag är där till 18 augusti. Tillbaka resan åker jag tillsammans med mina kusiner och deras föräldrar.

 

Framme i Sverige kommer jag antagligen springa in i mina föräldrars famnar och gråta någon skvätt.

 

Detta inlägg kommer antagligen inte så många läsa, eftersom att det inte har några bilder, som jag gjort med flit.

Då kan jag säga för de få som läser detta:

Jag är inte en person som gråter offentligt. Jag var det förut. Men något klickade till i mig någon gång. Det var därför jag mådde dåligt förut. Men nu vet jag hur jag ska handskas med känslorna.

 

Puh, det var jobbigt att skriva.

Nu skriver vi ett jätte långt inlägg för att få folk att inte vilja läsa detta.

Lalal. Alpaca.

Shit vad jobbigt, men jag vill ändå att ni som orkar får veta lite mer om mig.

Fast alla tonåringar är väl så? Inte 'må dåligt' delen, utan inte vilja visa sina känslor.

Jag menar; visar man sina känslor som är lite mer 'privata' i skolan så blir man retad.

Så jag förstår lite varför vi håller på såhär.

Du som inte gör det; bra, du är dig själv. Du som gör det; vi går på en väg som snart kommer delas och vi måste välja vilken väg vi ska ta. Om vi tar fel väg kan vi alltid gå tillbaka eller bara springa över till vägen på andra sidan ängen. Det är en lång väg, men värt det.

Fråga inte vad det betydde, tyckte det lät fint.

Om du har läst hela mitt inlägg vill jag gärna veta detta, skriv en random kommentar och sätt en * i slutet av inlägget så vet jag. :D